Hur man får hjärtat krossat i Gdansk
Mitt city, ditt city – mitt i Tricity
Den lille och havet.
Till och med Östersjön luktar mer hav i Polen. Nog vet jag att det inte är så, men min tanke avslöjar en del om hur sinnena skärps så fort man rör på sig.
Det är förstås inte bara bra. Thomas har med sedvanlig fördröjning drabbats av akut trafikpanik och är övertygad om att alla med bil i Gdynia, Sopot och Gdansk är ute efter att döda honom, personligen, uttryckligen – eller av gammal hederlig vårdslöshet. Men inte ens han kunde värja sig mot Sopot. Men först ska vi backa bandet. Och sen spolar vi snabbt framåt.
Morgonfärjan till Gdynia, och incheckningen till lägenheten vi nu hyr här i Gdansk under några dagar … korrelerade inte, som man skulle säga om man var dum i huvudet. Det blev ett glapp, för att tala svenska. Så vi gjorde det enda rimliga och tog största möjliga normala omväg, avsiktligt. (Och för att Google maps är … en jävla algoritm.) För att fördriva ytterligare lite tid snurrade vi runt bland alla historiska hus i Sopot och hittade en parkering nära vattnet, gick ner till stranden och stod och glodde. (Thomas klagade på att sanden var så svårtrampat sandig. Jobbig!)
Så var klockan 9:00. Incheckning 14:00. Och vi var fruktosthungriga, eftersom vi givetvis satsade allt på ett idiotiskt stressgräl på färjemorgonen snarare än att fatta att vi bråkade exakt på grund av blodsockerfall och flytthysteri.
Vad gör man då när man är hungrig i en ny stad? Ja, jag har redan sagt vad jag tycker om Google maps, så nej. Irra. Lita på dig själv. Vi kom i sista stund ihåg att kolla efter vilken gata vi parkerade på, och sedan vankade vi i allt vidare cirklar tills vi hamnade rätt.
Hur vet man när det blir rätt? I en normalstor stad är det enkelt. För det första lyssnar man: varifrån skramlar tågen? Där finns morgonpendlarna. De är hungriga, och de vill äta sådant de inte kan eller får äta hemma.
Lukta dig fram. Som en ivrig labrador med kromosomfel.
Till slut öppnar man ögonen brett, ser ett georgiskt bageri som heter Poti Sopoti. (Alla georgiska substantiv och namn, inklusive Margiti och Toma, måste sluta på en vokal, annars skär grammatiken ihop sig, och Poti är en galen hamnstad i Georgien. Såklart.) Och så tjuter man av glädje när man upptäcker att de har en tone – en riktig georgisk ugn! Det går upp för en att de har transfettstinna smördegskhachapuri.
Då vet man.
Brudigt! Ost- och spenatfyllning. Thomas tog ost, salami och chili. Jag översatte innehållet, han valde – men snart kom mummelgnället mellan de ivriga tuggorna: “Oj det här var starkt. Fan, jag trodde det var chilisalami, inte chili OCH salami. Var är pepsiden?” Och mineralvattnet ska jag en dag skriva en helt egen text om. Det är så ikoniskt att det knappt går att närma sig.
Så gingo vi och käftade med varandra och moffade khachapuri och snart var klockan säkert tjugo över nio. Vi hittade tillbaka till bilen utan någon navigering, men det gick i alla fall en halvtimme till. I alla fall om man stannar för att titta på feta, klipska fiskmåsar, allsköns tegelkyrkor och “Dr Max Apteka”; svårartat vackra trävillor och trafiksituationer som inte borde kunna uppstå. Ja, varför står två bilar med nosen mot varandra och tutar ilsket när det är en återvändsgränd? (Just därför.) Och varför kör den svarta mercedes-SUV:en mot rött när han korsar huvudleden, om han inte verkligen vill dö? (För att alla andra trafikanter vill dö ännu mindre.)
Och så hamnade vi här. Sopots rådhus? Inte vet jag. Men “Sopot i solidaritet med Ukraina och ett fritt Belarus” fattar jag i alla fall att det står.
Så småningom åkte vi motvilligt mot Gdansk och klockan var säkert tjugo i tio när vi kom fram. Tricity, som det kallas, är inte tre städer: det är Jönköping-Huskvarna på slaviska steroider. Men en parkeringsplats alldeles vid lägenhetsuthyrningsbolaget hittade vi, och det regnade och vi var utmattade av fem timmars gungig färjesömn – så vi gjorde det enda rimliga och satt i bilen och blängde.
Det är så man får hjärtat krossat.
Vid tolvsnåret, när vi börjat bli riktigt vindögda av trötthet … då vaknade Thomas tvärt till liv, vred om bilnyckeln och började kaosbacka. En röd Citroën av äldre modell försökte fickparkera framför oss och min make – som har många fel och brister, men faktiskt är den snällaste jag vet – förklarade att “en gång har en annan bil hjälpt mig såhär, och shit vad glad jag blev”.
Men det är ju aldrig bara “en annan bil”. Det är en människa inuti. Och först när metallklumpen ställt sig till rätta såg vi registreringsskylten. Ukrainsk. Ut kom en kanske trettioårig man och jag vet fortfarande inte vad jag såg i hans ansikte. Men såg det gjorde jag, googlade och insåg att bilen var inköpt norr om Kyjiv. Precis i en förstäder där ryssarna folkmördat som värst. Han plockade varsamt, i regnet, upp en dator till en lägenhet. Både Thomas och jag började gråta. Reser gör man utan filter.
Mannen rörde sig som om han skämdes. Eller? Var han desertör? Hade han räddat sin mamma? Var han på permission för att träffa familjen? Hackade han ryska datorer? Diabetes och frisedel? Vem var han, vad hade han sett – vad hade han sluppit att se; vad hade han önskat att han sluppit att se?
Hans omtöcknade förtvivlan får mig att vilja skrika SLAVA UKRAINI, men så kommer utlandstankarna. Jag är inte hemma: läser jag ens situationen rätt? För tänk om han är lika trött som jag, eller tänk om han är trött på allt medlidande? Tänk om han inte vill bli behandlad som ett gulblått gosedjur av oss västeuropéer?
Den här gör en sjuk i huvudet, den här skiten.
Men om allt han behövde var en kram och ett bevis på att världen såg honom? Det var omöjligt att veta om han ville vittna eller glömma, så vi grät istället för att fatta några som helst beslut. I säkert tjugo minuter – tills en vit minibuss nästan klippte vår backspegel. Då började vi gapskratta, så där i panik som man gör – som man måste, när man inte vill ta in att man alltid är en sekund från döden här i livet.
För det är ju det som är att leva, och det är det som så många i Ukraina inte längre gör. Och att överleva något är per definition en helt annan sak: det är att leva på lånta dagar, Var det det där i hans minspel? Det är sådana frågor vi brottas med idag, alla vi som förstår att det här kriget är här.
Här.
Nu.