Tre dagar i Georgien med Rebecca Weidmo Uvell

Eller: hur jag slutade oroa mig och lärde mig att hata Moderaterna.

En random bild från vår tid i Georgien, så att stämningen är satt.

Vissa saker tror man knappt själv på, trots att man faktiskt har upplevt dem. Skulle jag skriva min självbiografi skulle folk tro att jag var mytoman – herregud, jag skulle tro att jag var mytoman.

Men 2016 (gissar jag? årtal och siffror är inte min starka sida), när Thomas och jag bodde i Tbilisi, bjöd Rebecca Weidmo Uvell in sig själv och sin make Markus Uvell till vår stad. Jag har aldrig tackat nej till en utmaning, och på den tiden var jag dessutom något slags vänstermoderat. Och artig. Jag har alltid varit artig i verkligheten, om än sällan i skrift.

Häng med, för nu blir det åka av.

Jag vet inte om de flög och om vi hämtade dem mitt i natten (i fattiga länder landar planen kl 03 – det är något med flight slots och Väst som jag har fått förklarat för mig men aldrig riktigt fattat: jag är inte så värst homoekonomisk av mig). Men det borde vi i alla fall ha gjort. För sånt gör man som värd. Men hur gör man som gäst?

Inte som Rebecca i alla fall; här finns lärdom att dra.

Jag minns inte allt som utspelade sig under dessa tre dagar, och skälet till det är enkelt. Från första sekund lade Rebecca en sorts bombmatta av gälla skrik om föräldraförsäkringen över hela … samkvämet. Jag vet fortfarande inte vad hon tycker om försäkringsskiten, för det gick inte att uppfatta i all ilska. Jag gissar att hon arbetade på ett blogginlägg om det hela vid tillfället ifråga. Men något var i alla fall fel med föräldraförsäkringen, det fick jag höra utförligt och väl – samtidigt som jag försökte navigera åt min make, medan han körde runt paret Uvell och mig. I världens vackraste land.

Jag tänker inte säga så mycket mer om Markus Uvell än detta: blinka två gånger om du behöver hjälp, Markus!

Men Rebecca. Låt oss plocka isär det jag hörde mellan föräldraförsäkringsylen, och låt mig beskriva hennes beteende.

Rebecca vet nog knappt om att hon varit i Georgien: hon har bara ett habitat och det är ilskans Lidingö, det fradgande moderata Palmehatets högborg. Det vet jag inte för att hon sa något om Palme, utan för att jag inte en enda gång såg henne se. Och jag försökte! Jag var kanske naiv, men jag ville att hon skulle se landet Georgien, se det georgiska folket, se de georgiska bergen – eller något annat överhuvudtaget omkring sig. Men Rebecca var sin egen atomubåt. Hon tuffade runt, frikopplad från Gud och världen och alla värden. Hon skulle skjuta ner. Och skryta upp.

Vad skröt hon om? Det kan jag nu berätta, för jag har kollat med min make juristen att det varken är klandervärt eller förtal att utpeka någon som lobbyist. Det är ett hedervärt yrke, Rebecca! Men man väljer ju vad man lobbar för och emot, och att dra sina egna slutsatser är inte olagligt det heller.

Vi sitter i bilen, på väg mot vindistriket Kacheti – jag sitter i baksätet med Rebecca, men navigerar såklart ändå; georgisk trafik kräver multitaskande samarbete. Vi är på väg mot världens vackraste stad, Signaghi. Staden ovanför molnen. Kärlekens stad. (Många gifter sig där.) Vägen dit går genom ett av världens vackraste pass. Svenskar har inte så mycket berg så låt mig förklara: ett pass är den lägsta, smidigaste vägen över ett berg, och kräver koncentration av både förare och medförare. Man ska upp och man ska ner. Överleva.

Rebecca är dock jämntjock i föräldraförsäkringshumöret. Tills hon får för sig att det är dags att imponera. Ut kommer en strid ström av ondska som hon verkligen vill få fram att hon lobbar för: stora bilar och tobak, kommer jag särskilt ihåg.

Och Rebecca är så jävla stolt!

“Jag älskar att ha en stor bil, en sån som drar mängder med diesel!” säger hon, eller något liknande, och fortsätter i stil med (jag tror att det faktiskt var värre, men man ska inte lägga ord i munnen på folk): “Alltid retar det några miljöpartister.”

Och det är då tragiken i hela situationen slår mig: hon vill bara att någon ska säga att hon är duktig. Hon formligen viftar på trollsvansen. Eftersom Thomas och jag redan före besöket har kommit överens om vad för slags beröm/safeword vi kan ge henne utan att ljuga, så har jag har svaret redo.

“Du är verkligen en imponerande politisk slugger, Rebecca.”

Det tas inte emot väl, om vi säger så. Nu får jag höra hela Rebeccas familjehistoria och det var något om en elak morsa om jag minns rätt. Jag tänker på hennes tvillingbarn. Jag tittar på Markus, som inte möter min blick.

Vi baxar upp dem till Tbilisis dyraste, vackraste restaurang åt tevetornet till (maten är sådär, men man får åka den skrämmande men fantastiska bergsbanan upp). Vi sitter med utsikt över hela det ojämförliga, brötiga, makalösa Tbilisi.

Rebecca märker ingenting av detta, men hon har något att berätta över sulguni-osten, över auberginerullarna, över det grillade fläsket. Hon är så stolt, återigen. Och hon är stolt, här, över både sig själv och sin man.

Rebecca lagar god mat, och det gör Markus också. De håller middagar. För SD-topparna. Allt det här är sjukt hemligt och det är hyschhysch men de har middagar med fascister hemma hos paret Uvell. Vi får absolut inget säga! Det här handlar ju om rikets framtid! Hon säger något om att de är så himla trevliga i det där ledarskiktet, och får något vått i blicken.

Markus, blinka två gånger. Gör det. Vi får ut dig.

Resten av umgänget fortsätter likadant. Föräldraförsäkringen, som sagt. Jag fattar fortfarande inte vad det handlar om. Men Rebecca och jag var bästistar och bundisar i säkert tre månader, och det i sig var en intressant upplevelse. Jag är säker på att Rebecca har skärmdumpar på allt. Så för tydlighetens skull – jag är inte rädd för dem. Jag vet var jag har stått hela tiden. Det är det politiska landskapet som rört sig, inte jag.

Men det som hände sen kräver en liten fotnot.

Samma kväll som Thomas och jag ska flyga från Tbilisi till Mexiko (det politiska klimatet i Georgien har blivit värre, så varför inte backpacka ett tag?) kontaktar Rebecca mig och frågar om jag vill vara med i hennes och Jenny Sonessons podd. Jag svarar som alltid artigt på Rebeccas meddelande: Hm, mitt i flyttpackningen här … kan jag få återkomma?

När jag återkommer sju timmar senare har jag en Jonas Inde-meltdown i mina DM (ni som vet, ni vet). Rebecca har hunnit smickra och skälla och ta avstånd och, förstås, börjat hata. Jag är den värsta på jorden!

Som jag önskar att jag sparat skärmdumparna, men återigen – det har säkert Rebecca gjort. Det är hennes levebröd. Från och med då är vi i alla fall fiender. Inte mig emot, om vi säger så.

Och ännu en fotnot: ett halvår senare flyger vi från Mexiko till Timbros årliga evilkonferens, som håller till i Amsterdam det året (lång historia kort, vi stannade kvar och hamnade i Rotterdam). Vi är ganska oövertygad höger då, men näringslivet har betalat kanske totalt 100 000 kr: dels för att Thomas ska skriva en Timbroessä, dels för att flyga oss från Mexiko. Och två returbiljetter till Sind Marten som vi aldrig använder. Kaffepengar för dem, uppenbarligen, eftersom Thomas trots allt ska hålla något slags föredrag också, om hur man kan vara ansvarsfullt konservativ i en radikal tid.

Jag tror inte att någon i publiken hörde honom.

Men. Förutom alla de andra vanliga högerspökena var givetvis även Rebecca där. Och nu är vi som sagt fiender. Just som jag sitter med Caspian Rehbinder och några andra CUF:are, som förskrämt frågar om Virtanen verkligen är en riktig våldtäktsman, då, precis då, marscherar paret Uvell in i baren.

Och de ser rädda ut. De anstränger sig verkligen för att ignorera oss, men vi har en flaska bubbel – och varsin ryggrad. Uvellarna viker av efter ett glas vardera, och undviker oss sedan under resten av hela detta högerspektakel, där man ska “mingla” och “utbyta idéer” om välfärdsutplundring, SD-samverkan och annat smått och gott.

Den här texten kräver en sensmoral, för den är onekligen snaskig. Då kör vi. Sensmoral: rädda människor blir fascister tillsammans med elaka människor. Högern har gjort en del jävelskap genom åren: somligt av naivitet, annat av ondska, mycket för stålarna. Vissa ångrar sig – andra klamrar sig fast. Men rädda är de hela bunten.

Ge Rebecca en pension och en kram … Jag orkar inte ens blocka henne från min substack, för fascisthögern har förlorat för länge sedan. De är inte framtiden, och var det aldrig heller. De är ett eko som hörs allt starkare eller allt svagare, beroende på var man står i kulturkriget.

Allt de äger är pengar.

Vi andra äger vår frihet.